Gunnar Ekelöf ~ Eufori

 
760
 

 

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

 

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i

stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
Och lågan stiger … Det är som om blommornma trängde sig

närmere,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära

―――

Jag sjungar om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

 

 

Euforia

Siedi da solo in giardino, con il tuo taccuino, un panino, la bottiglia e la pipa.
È notte ma così calma che la candela brilla senza tremare,
sparge la sua luce sul tavolo di assi rozze
e riflette sulla bottiglia e sul bicchiere.

 

Prendi un sorso, un morso, ti fermi e accendi la pipa.
Scrivi una riga o due, fai una pausa e contempli
la luce rossa della sera che scivola nella luce rossa del mattino,
il mare di cerfoglio che schiuma verde e bianco nella notte

d’estate,

non una farfalla sulla candela ma nugoli di zanzare sulla quercia,
le foglie così ferme contro il cielo … E il pioppo che fruscia

nella calma:

l’intera natura forte d’amore e di morte intorno a te.

 

Come se fosse l’ultima sera prima di un lungo, lungo viaggio:
si ha il biglietto in tasca e finalmente tutto è pronto.
E ci si può sedere e sentire la vicinanza delle terre lontane,
sentire come tutto sia tutto, allo stesso tempo fine e inizio,
sentire che qui ed ora sono contemporaneamente la partenza e il ritorno,
sentire come la morte e la vita siano forti come vino dentro di noi!

 

Sì, essere un tutt’uno con la notte, con me stesso, con la fiamma della candela,
che mi vede negli occhi fermi, imperscrutabili e immobili,
tutt’uno col pioppo che trema e sussurra,
tutt’uno con la marea di fiori che si sporgono fuori della notte e

ascoltano

qualcosa che avevo sulla punta della lingua ma non sono mai riuscito a dire,
qualcosa che non vorrei dare l’impressione di conoscere.
Questo qualcosa bisbiglia dentro me con pura felicità!
E la fiamma cresce … È come se i fiori si fossero ammassati fra sé ancora

più vicino,

più vicino, più vicino la luce in punti luminosi dell’arcobaleno.
Il pioppo freme e suona, la luce rossa della sera si tende
e tutto ciò di non detto e lontano rimane non detto e vicino

 

_ _ _

Canto dell’unica cosa che riconcilia,
l’unica pratica, simile per tutti.

 

[Traduzione di Ruben Gavilli]

 

 

 

farje
 

Gunnar Ekelöf, Farjesang ; Stockholm : Bonniers, 1941

 

 

2 commenti su “Gunnar Ekelöf ~ Eufori

  1. dietroleparole ha detto:

    “forte d’amore e di morte”

    Mi piace

    • mayol56 ha detto:

      Vi è un punto che non sembra essere dello spazio o del tempo dove l’incommensurabile, come lo sono l’amore e la morte, si annulla e ciò che è lontano diviene vicino, e il passaggio diviene infinito. “E ci si può sedere e sentire la vicinanza delle terre lontane,
      sentire come tutto sia tutto, allo stesso tempo fine e inizio,
      sentire che qui ed ora sono contemporaneamente la partenza e il ritorno,
      sentire come la morte e la vita siano forti come vino dentro di noi!”. Grazie Anna

      Liked by 1 persona

Rispondi

Inserisci i tuoi dati qui sotto o clicca su un'icona per effettuare l'accesso:

Logo WordPress.com

Stai commentando usando il tuo account WordPress.com. Chiudi sessione / Modifica )

Foto Twitter

Stai commentando usando il tuo account Twitter. Chiudi sessione / Modifica )

Foto di Facebook

Stai commentando usando il tuo account Facebook. Chiudi sessione / Modifica )

Google+ photo

Stai commentando usando il tuo account Google+. Chiudi sessione / Modifica )

Connessione a %s...